Vi har några av Sveriges bästa maskinförare
Sveriges bästa bandgrävarförare går på Herrgårn, och han heter Mattias Olsson. Som om inte det vore nog så har vi dessutom Sveriges näst bästa förare av lastmaskin i Simon Persson. Tillsammans med Fredrik Svedare på en bångstyrig hjullastare och reserven Håkan Nyman i stand-by utgör Herrgårn Sveriges näst bästa skola för unga maskinförare.
Jakten på medaljerna började med tåg från Säffle till Arlanda och därifrån med flyg upp till Norrbotten. Sista biten ut till tävlingsplatsen på Kalix Motorstadion användes hyrbil. Ett par snödrivor skymtade bland träden här och var, men i övrigt kände de fyra killarna sommarens smekningar när de första gången inspekterade banorna de skulle göra upp på med de övriga tio skolorna som kvalificerat sig till SM.
Arrangemanget och banorna var välordnade. För bandgrävare och hjulgrävare använder man samma typ av bana där man med de flera ton tunga maskinerna ska utföra precisionsövningar som att knäcka ägg och stapla däck samtidigt som man ska förflytta sig så fort som möjligt fram och tillbaka i det begränsade utrymmet. Banan för lastmaskin var väldigt tajt och det var svårt att tjäna in tid om man gjort något misstag. ”Man var tvungen att ta det lugnt som bara den” säger Simon, vilket kan vara knepigt när man samtidigt ska utföra så skiftande uppgifter som att planera grushögar och stänga tändsticksaskar med skopan.
Under fredagen utfördes den teoretiska delen av tävlingen med fyrtio svåra frågor från både yrkesämnen och kärnämnen. De fel man ådrar sig omvandlas till tidstillägg på banorna. Våra killar låg kring fem till tio fel, vilket är riktigt ok. Inför själva körningen lottas vilket fordon man får köra. Denna lottning föll väl ut och Mattias, Simon och Fredrik fick köra det de helst ville, även om hjulgrävaren som Fredrik fick på sin lott egentligen inte är någons favorit, då man inte tränar så mycket på sådana i utbildningen.
Simon var med i första rundan av alla tävlande, och kände sig ”sjukt nervös”. Han berättar, och de övriga killarna nickar instämmande, att det är flera saker som spär på nervositeten i en sådan situation. Dels så är detta något de sett fram emot och kämpat för under lång tid, förväntningarna är höga, särskilt från killarna själva och slutligen så är det en hel massa folk som ska titta på en. Men vanligen försvinner nervositeten när man stänger maskinens dörrar och fokus ställs in på uppgiften.
För Simon kanske nerver spelade in de första sekunderna av tävlingen, eller så var det en väl tajt bana, för placerad ett par millimeter för långt åt fel håll välte maskinen ett par golfbollar vilket gav strafftid. Han körde upp sig och kom på en andraplats i grundomgången. I finalen körde han snabbast genom banans olika delar, spillde minst vatten när han skulle föra en hink genom en ränna men, återigen, var det en golfboll som kom i vägen. Tidstillägg drog ner honom till en silverplats, med knappa tjugo sekunder upp till ettan, och hans besvikelse är uppenbar.
Fredrik hade en liknande problematik. Från första början och genom hela banan hade han siktet inställt på hur han på bästa sätt skulle gripa sig an uppgift efter uppgift och ligga steget före i tanken. Han körde också näst snabbast, men, stötte till oljefatet som han skulle placera ett däck på, vilket bedömdes som ett vårdslöst tilltag och innebar ett tidstillägg på fem minuter. En omöjlighet att köra in naturligtvis, och han fick nöja sig med en sjätteplats. ”Det grämer mig. Jag skulle ju varit i final annars” säger Fredrik.
Mattias har inga sådana tråkigheter att tänka tillbaka på. Han var överlägsen i både grundomgången och finalen. Med en tid på 07:24 är han hästlängder före tvåan med sina 11:42. I intervjun efter sin körning svarade han att det inte var några problem med vare sig tändsticksasken eller vattenhinken och han lät ganska nöjd. Nu i efterhand försöker Mattias ändå föra på tal att det fanns saker att ta i beaktande, såsom solen som låg på i ögonhöjd, att det allt var lite krångligt att fästa den första skopan och att det alltid är lite trixigt att knäcka ägg precis sådär ”som första skeden på môran” med en stor skopa. Simon avbryter honom vänligt med att konstatera att ”du hade inga problem. Du gjorde allt galant” och Mattias håller med om att det ändå gick bättre än han hade trott.
Som etta i sin klass fick Mattias en guldhjälm och fyra tusen kronor. Utöver det fick han som de övriga på pallplats en medalj och ett diplom. I förlängningen bör nog diplomet vara det som väger tyngst. Att kunna visa upp sina framskjutna placeringar på SM gläder med säkerhet framtida arbetsgivare. Mattias säger på tal om prisutdelningen att det ”var en skön känsla när de ropade upp mitt namn. Det är fränt att vara bäst i Sverige”. Simon och Fredrik är ändå besvikna att de inte kom etta i sina respektive grenar och att skolan blev sammanlagd etta istället för tvåa. De hade siktet inställt på guld. Men Herrgårn spinner vidare på vad Mattias säger och konstaterar med glädje att det är fränt att ha några av de bästa unga maskinförarna i Sverige.
Text: Stefan Lennemyr
Bild: smmaskinförare.com